Susans LogBlogg

– om mig, mitt liv och min träning –

Min cancerdiagnos…

18 kommentarer

Klockan är tio i nio, det är den 29:e december, år 2009, och jag är på väg till gynmottagningen för att träffa den läkare som opererade mig i början av december. Mottagningen är stängd mellan jul och nyår, korridoren ligger därför i ett skumt dunkel, i ett hörn står en julgran och sprider sitt stämningsljus, det är alldeles tyst, bara mitt hjärta som bultar. Jag är rädd och orolig, varför vill läkaren träffa mig!!?? Många tankar far i mitt huvud, jag sitter alldeles ensam i en soffa och väntar, och väntar, det känns som tiden står stilla. Jag hör en dörr som öppnas, tittar upp, och där kommer hon, läkaren… snart får jag veta, men vill jag veta?? – Du har en neuroendokrin tumör säger hon till mig, och den är elakartad – det innebär att jag har cancer!!?? Hur gick det här till? Jag fattar ingenting, och hon kan inte säga så mycket mer, för det är inte hennes område.

Det är under operationen i december som en läkare upptäcker knottror på bukhinnan. Man skickar iväg dessa på analys, och på så vis upptäcker man tumören, och i mina journalanteckningar kan man läsa följande: ”Fyndet av tumören var således ett överraskningsfynd…” Jo, det kan man verkligen säga.

Nu börjar en tid med röntgenundersökningar, provtagningar och läkarbesök. Den första läkaren jag träffar är på kirurgen, då får jag veta att man har funnit förändringar i tunntarmen, i ena lungan samt på ena äggstocken, dock kan hon inte svara på några av mina frågor, förutom den sista jag ställer: Är det här farligt!!?? – Ja, det är det, svarar hon… När jag går därifrån så uppsöker jag närmsta toalett, där och då, är enda gången som jag bryter ihop, jag kanar ner utmed väggen och sätter mig på huk och gråter hejdlöst.

Fuck Cancer

Jag har nu påbörjat en resa som jag inte har en aning om hur den ska sluta. Vad kommer hända med mig? Vilka behandlingar kommer man att sätta in? Det är tusen och åter tusen frågor som snurrar i mitt huvud, och för mig finns bara två alternativ – antingen överlever jag, eller dör jag, det finns bara svart eller vitt. I väntan på nästa röntgen, och besök hos onkologen, så lever jag i min egen bubbla, jag ser att livet pågår utanför, men jag är inte längre en del av det livet. De första två veckorna så ligger jag mest apatisk i soffan, ovisshet är absolut det värsta som finns, och jag kommer mig inte för att göra någonting…

…men så en kväll, sent en fredag är det, då får jag nån form av aha-upplevelse. Tankarna på överlevnad har rullat igång, och jag ställer mig själv flera frågor; hur kan jag påverka min situation?? Hur kan jag på bästa sätt förbereda mig på det som komma skall (och vad det innebär vet jag ännu inte)? Jo, genom att äta ordentligt, sova ordentligt, och ta hand om mig själv på bästa sätt. Jag hämtar papper och penna, börjar skriva listor för att strukturera upp min vardag, jag skriver till och med upp så självklara saker som att duscha, för jag är rädd att jag kanske hoppar över det annars, för att jag helt enkelt inte orkar, eller inte bryr mig. Jag är mycket nöjd med mig själv, och samma kväll kommer jag dessutom fram till följande slutsats: Jag har haft ett ganska tufft liv, och har tagit mig igenom många kriser, och för varje gång jag lyckats med detta, har jag också blivit starkare, och det är just den sammanlagda styrkan jag behöver nu, för att ta mig igenom den tuffaste perioden i mitt liv…

DSC_1955

I drygt en månad lever jag i ovisshet, men helt plötsligt sitter jag där i väntrummet, dagen för mitt besök hos onkologen är äntligen här. Min väntan på svar är förhoppningsvis över, och jag hoppas komma igång med någon form av behandling, vad det nu än blir. Svaren jag får hos läkaren är inte riktigt vad jag hade väntat mig. För det första, så är den här formen av cancer den absolut snällaste, och mest långsamtväxande, och det var ju otroligt positivt, det var en enorm lättnad som infann sig. Dock kommer jag att få leva med min cancer, och man kommer att sätta in bromsmediciner, som hämmar både tillväxt och vidare spridning. Tanken om att jag kanske skulle få leva med min cancer, hade aldrig föresvävat mig, det fanns inte som nåt alternativ i min väldigt begränsade värld. Det kändes lite som att ramla mellan stolarna, och det tog ett tag att ta till sig detta.

Sanningen att säga så var det flera turer fram och tillbaka innan jag fick riktigt klara besked, det var väldigt jobbigt. Vid ett tillfälle fick jag besked att primärtumören satt i tunntarmen, vid nästa tillfälle så var det inte så. Det man tidigare hade upptäckt, både i lungan och i tunntarmen, var något helt annat och dessutom ofarligt. Utifrån ytterligare en läkares utlåtande, så finns det ingen anledning att söka efter huvudtumören, troligtvis utgår cancern från äggstocken, aktivitet finns även runt urinblåsa, samt på bukhinnan.

DSC_0154

Jag började min bromsbehandling i slutet på februari 2010, och jag har sedan dess varit på lasarettet var fjärde vecka. Jag får en depåsputa intramuskulärt i höften. Förutom att jag periodvis har väldigt smärtsam magkatarr, så har jag inte fått några andra biverkningar, utan jag mår bra av mina bromsmediciner. Jag går på årliga kontroller i form av två olika röntgenundersökningar, och dessutom tar man prover för att se hur medicinen verkar, numera gör vi detta var nionde månad. Inför varje ny undersökning har en viss oro smugit sig på, men det har visat sig vara oförändrat… fram till nu. Jag fick tid till röntgen under semestern i år, och den här gången var jag inte ett dugg orolig, funderade inte ens på min sjukdom. Kvällen innan jag skulle träffa min läkare så tänkte jag ändå, att den här gången är det säkert nåt som är annorlunda, bara för att jag inte har tänkt i dom banorna den här gången. Mycket riktigt var det så, helt plötsligt hör jag läkaren säga det lilla ordet MEN, som jag har oroat mig för och väntat på i flera år…

…och helt plötsligt är jag inte orolig längre, inte det minsta. Istället känner jag mig lyckligt lottad, som har fått just den här formen av cancer – den absolut snällaste 🙂 Jag har fått tid för ny röntgen nu i september, och eventuellt kommer vi under hösten att titta på nya alternativa behandlingar, som man har nere i Lund.

Jag ville med det här inlägget dela med mig av min sjukdom, för mig är det inget konstigt längre, men det är svårt att bara så där i förbigående berätta att man har cancer, det kräver ändå lite utrymme, för det dyker alltid upp frågor och funderingar… jag besvarar gärna dina frågor om det är något du undrar över, tack för ordet!

Jag vill avsluta det här inlägget med att berätta att jag aldrig har känt mig så levande som jag gjorde våren 2010, då när jag förstod att allt skulle bli bra, och att det inte var så farligt som det lät. Jag kände mig som ett med naturen den våren, jag började leva igen, hand i hand med vårens alla blommor, kände jag hur livet började spira inom mig. Min bubbla sprack och jag kände mig åter delaktig i livet, helt underbart!

DSC_0152

18 tankar om “Min cancerdiagnos…

  1. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva utan får nog fundera lite på det men det var ett oerhört starkt inlägg. Tack för att du delar med dig och många kramar till dig du allra finaste. Det verkar ju som du mår bra nu men jag blir ändå lite orolig av ditt men i slutet men jag antar att den fortfarande är godartad då men vad innebär men egentligen? Kanske inte ens du vet? Kramar

    Gillad av 1 person

  2. Du är … vad säger man: enastående som har hittat lugnet och glädjen trots att du har en cancerdiagnos. Det låter otroligt bra att du känner att du är i goda händer och får bästa tänkbara vård. Man kan väl också säga att du hade tur i oturen att tumören upptäcktes, som jag förstår under en annan operation. Har man aldrig pratat om att operera? Snäll cancer, ja, jag vet att det finns sådan, det känner jag flera som lever med, olika former, men det låter som en paradox. Mycket som man inte vet om förrän man själv eller någon nära en drabbas. Oerhört skönt är det att höra att den går att hålla i schack med mediciner. Hoppas nu att ”menet” inte oroar dig för mycket. Jag förstår att fotograferandet hjälper dig att hitta glädjeämnen i vardagen. väldigt fint skrivet, Susan. Och träningen håller dig i form.
    Varm kram!

    Gillad av 1 person

    • Åhh, tack för många fina ord ❤ Jag tänker väldigt sällan på min sjukdom nu för tiden, det blir främst innan och efter röntgen, jag vill inte att min sjukdom ska ta över, för än så länge är jag ju inte sjuk, har inga som helst symtom, och vill försöka leva därefter 🙂 Absolut att jag hade tur att dom upptäckte den som dom gjorde, det är jag väldigt glad för. Om man ska operera så strävar man efter att få bort allt, och i mitt fall är det mer komplicerat för att metastaserna är väldigt små och många, om jag nu kommer ihåg rätt. Men det finns både en plan B och en plan C,när inte mina nuvarande mediciner hjälper, däribland operation. Det känns skönt att veta 😀 Imorgon ska jag röntgas igen, och nästa tisdag har jag tid hos min läkare, så får vi se vad han säger, men jag är verkligen inte orolig 🙂 Ja, fotograferandet har gett mig väldigt mycket, och träningen har också gett mig väldigt mycket. Än en gång tack för dina fina ord, och en varm kram tillbaka ❤

      Gillad av 1 person

  3. Vad fint at du delar med det 🙂 Och grattis till att du drog den lotten och fick en relativt snäll cancer! 🙂 Min pappa diagnosticerades med hjärntumör i somras. Den mest elaka som finns. Så han drog en nitlott så att säga. Jag försöker dela med mig av min syn på saken på min blogg, så kika gärna in 🙂

    Gillad av 1 person

  4. Så underbart att du hade tur med tidigt upptäckt tumör, att den var av den ”snälla” sorten och att du har klarat dig så bra. Vet exakt vad du pratar om. Min man dog förra året i levercancer. Han hade bara otur när det gäller vården.
    Annars tycker jag exakt som du gör: FUCK CANCER!! tusen gånger om.
    Ta hand om dig och har det så kul med träningen.

    Gillad av 1 person

    • Jag beklagar verkligen din mans bortgång. Ja, jag anser mig verkligen ha haft tur, och jag är oerhört glad och tacksam för det. Jag försöker ta hand om mig på bästa sätt och näst efter fotografering är träning ett stort intresse och samtidigt en form av terapi – både när jag tränar och när jag fotar så bara är jag, här och nu, så skönt! Ta hand om dig också, kram!

      Gilla

  5. Ping: Min Facebook-status | Photo by Susan

  6. Nu har jag läst allt i denna välskrivna text om en sjukdom med många olika ansikten. Jag hoppas du fått ännu bättre hjälp i Lund och jag önskar dig ett Gott Nytt År där din variant av cancer håller sig i schack. Kram från Bosse.

    Gillad av 1 person

  7. Tack Bosse, vad glad jag blir när en lysande skribent som du, tycker att min text är välskriven, tackar 🙂 Jag kommer att fortsatta med samma behandling som tidigare, så Lund får vänta ett tag, men det känns väldigt tryggt att veta att dessa alternativ finns den dagen jag behöver det. Önskar dig ett underbart Gott Nytt År och tusen tack för dina fina ord. Kram Susan!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s